För drygt fyra år sedan besökte jag en kollegas mottagning. Personen som gav mig anamnesblanketten frågade vänligt om jag också ville fylla i en blankett som behandlade tandvårdsskräck. Det kändes bra.
För ett år sedan kunde jag glädja mig åt en av höjdpunkterna under de över trettio år jag har forskat kring rädsla: samma MDAS-blankett togs i bruk vid undervisningskliniken i Åbo. Min glädje berodde på att en rutinmässig utvärdering av tandvårdsrädsla på mottagningen är den enklaste och snabbaste, och en verifierat effektiv, metod att hjälpa både den rädda patienten och vårdpersonalen. När man börjar lära sig utvärderingen med hjälp av en enkel blankett redan under grundutbildningen, blir det en lika naturlig sak som att mäta tandköttsfickornas djup eller att undersöka slemhinnorna.
Om man bedömer tandvårdsrädslan rutinmässigt, med hjälp av ett frågeformulär, behöver inte vi tandläkare heller gissa – för att inte tala om att vi slipper göra felbedömningar. Som det konstateras på Tiedeuutiset maailmalta -sidan (Från stora världen) i denna tidning, så träffar våra gissningar inte rätt speciellt ofta. Eftersom vi baserar våra diagnoser av andra orala hälsoproblem på metoder som har vetenskapligt stöd, och inte på gissningar, så borde vi väl göra det också när det gäller den väldigt vanliga tandvårdsrädslan.
När man går igenom blanketten bygger man också upp förtroendet mellan tandläkaren och patienten, eftersom det visar att tandläkaren tar rädslan på allvar. Förtroendet är en av hörnstenarna, vid sidan av att bygga upp patientens känsla av att ha kontroll över situationen. Man kan öka upplevelsen av kontroll om man ger patienten en möjlighet att meddela sig på ett tryggt sätt under behandlingen, genom att tala om för patienten vad man gör och hur det kommer att kännas, och genom att dela upp behandlingstiden i kortare delar. Samma teman kom också fram när man undersökte hur patienterna vid undervisningskliniken önskade att man skulle behandla rädslan. När man dessutom, förutom det som nämndes tidigare, hjälper patienten att slappna av, till exempel genom att uppmana henne eller honom att andas lugnt, eller att sluta spänna musklerna och till exempel knyta nävarna, så har man redan kommit rätt långt i behandlingen av de flesta tandvårdsrädda patienterna. Med små men viktiga åtgärder som dessa får man dessutom nöjdare patienter.
I denna tidning berättas det också om många andra sätt att behandla rädsla. Det viktigaste är att man använder metoder som passar en själv. Det finns många sätt att nå ett gott resultat. Själv har jag alltid varit väldigt mångordig, och det kan ofta vara svårt att följa mina tankegångar. Till min egen överraskning har jag tack vare min mångåriga erfarenhet lärt mig att behandla rädda patienter väldigt rutinmässigt, och ganska fåordigt. Patienterna har lärt mig mycket – också om detta – när jag lärde mig att lyssna i stället för att tala.
Vi kan inte själva hjälpa alla, speciellt inte sådana patienter som är väldigt rädda. Då är det bra att be om råd av kolleger som är speciellt insatta i att behandla rädsla, eller av personer som arbetar inom mentalvården. Man ska inte dra sig för konsultationer om behandling av rädsla. Det är också bra att dela upp vården av rädda patienter mellan olika peroner inom den orala hälso- och sjukvården. Jag får ofta höra kritiska röster som säger att det tar tid att behandla rädda patienter. Tiden man lägger ned på det får man ändå i allmänhet tillbaka med ränta när behandlingen senare blir lättare. En nöjd patient kommer också tillbaka. För att inte tala om, att regelbunden vård leder till att patientens orala hälsa och därför också livskvaliteten blir bättre.
Nu, under koronavåren, återvände jag till min kollega. Min nedre sexa, som tjänat under en kraftig belastning, och som en mängd kolleger under åren har gett uppehållande vård, måste extraheras. Jag påstår inte att jag njöt, men det kändes väldigt bra att höra kollegans ord: ”du kommer väl ihåg att andas”, eller ”försök få axlarna att slappna av en aning”. Jag visste också att jag skulle få en paus om jag räckte upp handen. Jag kände mig trygg.