När jag kom hem och öppnade dörren fick jag plötsligt en känsla – Ulla har kommit på besök! Det var en av de flyktiga förnimmelser man kan få innan de hinner bli en medveten tanke, och man blir alltid smått häpen.
Min kollega Ulla hade inte kommit hem till mig, men hon hade intervjuats – komplett med foto på omslaget – i en tidning som låg och väntade, överst i högen av post.
Det kan hända att jag inte ens gav mig tid att hänga av mig ytterkläderna, utan att jag började läsa intervjun genast. Vilken strålande insikt den gav, också i mitt eget jobb, och vilken vinkling: Ulla berättade vilka känslor det arbete vi dagligen hade delat i många år väckte hos henne, vad som motiverade henne, och vad som kändes svårast.
Tandläkartidningens läsare har ungefär 4 500 kolleger i arbetsför ålder. Det finns i dag ungefär tusen studerande, och något flera pensionerade tandläkare. Under mina första arbetsveckor har jag försökt skapa mig en bild av några typiska läsare. Förbundet har gjort undersökningar som har varit till stor hjälp, eftersom de avslöjar en mängd detaljer. Några intressanta plock: du deltar i genomsnitt i sju fortbildningsdagar varje år. Om du är ung, präglas din yrkesidentitet närmast av att hjälpa, att vara en del av en arbetsgrupp eller att motarbeta rädsla. Den nya teknologin håller på att dyka upp på din mottagning: varannan har redan prövat på en intraoral skanner, och du utnyttjar inte ännu genomdata.
Jag vet också en del om dig som läsare av Tandläkartidningen. Förbundets medlemsundersökning visar att 93 % av de som svarat läser Tandläkartidningen, som de får som medlemsförmån. Det är en fin feedback, och ett stort tack för det ska vi rikta till Annariitta Kottonen, min föregångare. Jag tar emot huvudredaktörsposten med ett ödmjukt sinnelag.
Några veckors teoriundervisning har gett mig ny faktakunskap, men de har ju inte fått mig att känna till din vardag. Jag skulle gärna veta allt det, som jag inte ännu vet. Och det skulle vara roligt att se in i framtiden – hur kommer 2030-talet att se ut? Hittills har framtiden åtminstone inte blivit alldeles som vi har tänkt oss, det ser man när man läser de ”målsättningar för 2020-talet” för olika branscher, som finns arkiverade.
Om man nu i alla fall var tvungen att beskriva en vision av situationen och läsarna på 2030-talet, vet jag delvis vad jag skulle svara. Jag tror att vi också i fortsättningen vill ha kolleger omkring oss; vi behöver samarbete. Vi sätter värde på ny och relevant kunskap, som har filtrerats speciellt för oss. I stället för kaos vill vi ha en känsla av att vi behärskar vår situation.
Fackorganisationens tidning kan, när den är som bäst, klä gemensamma glädjeämnen och bekymmer i ord, och hjälpa oss att behärska vår vardag. Då kan vi få ett intryck av att en kollega har kommit på besök.
När nära vänner träffas, räcker det inte att prata om ditt och datt. Man måste var äkta, ärlig och modig, och tala om verkliga känslor. Här på Tandläkartidningen vill vi lyssna på känslorna. Ju ömtåligare, mera känsloladdad eller mera komplicerad en fråga är, desto viktigare är det att tidningen tar upp den.
Tandläkartidningen förverkligar sitt uppdrag att erbjuda sina läsare ny och väsentlig kunskap också inom ett annat område. Min huvudredaktörskollega Mataleena Parikka och Tandläkarsällskapet Apollonia skapar med sakkunskap den vetenskapliga delen, som stödjer sig på evidensbaserad kunskap, peer reviews och sakkunniga. Den vetenskapliga delen utgör tidningens hårda kärna.
På redaktionen funderar vi på nya sätt att få reda på vad just du skulle vilja läsa, och hur vi ska berätta om din vardag. Det blir lättare att uppfylla det löftet när vi blivit närmare bekanta. Hemma fick vi lära oss, att det inte är artigt att bjuda in sig själv på besök. Det gör jag nu i alla fall, och uppmanar er alla: bjud in redaktionen på besök på era arbetsplatser! n