Edeltävinä vuosikymmeninä saimme nauttia Suomen asemasta lasten suunterveyden mallimaana. Vaikka kuntien tilastoissa asia ei näy, kentän ääni on 2000-luvun alusta lähtien viestittänyt huolta siitä, että lapset uhkaavat jäädä jalkoihin suunterveyden uudistuksissa ja talouden tulospaineissa. Jotta tietäisimme lasten suunterveyden tilan maassa, kaipaisimme kipeästi Terveys 2000 ja 2011 -tutkimusten kaltaista tutkimusta heidän osaltaan. Kouluterveyskyselyt antavat kouluikäisten terveyskäyttäytymiseen liittyen arvokasta tietoa. Parantamisen varaa on niin koululounaan syömisessä, hampaiden harjauksessa kahdesti päivässä kuin napostelun määrässä. Ruokailujen jättäminen väliin luo painetta naposteluun. Suomalaisten poikien tottumukset näyttäytyvät tyttöjä huonompina kaikissa ikäryhmissä.

Jourplikten inom sjukvården fick mera specificerade former i början av år 2015. Då förordnades bl.a. om gemensam jour för bas- och specialistvården, och om jour dygnet runt för tandvården som en del av den övriga jourverksamheten. Den förpliktelsen gäller alla sjukvårdsdistrikt på samma sätt. Skyldigheten att kunna ta emot brådskande tandvårdsfall på natten gäller ändå bara universitetssjukhusens distrikt.
Inom tandvården har man redan under två–tre år byggt upp jourverksamhet utanför tjänstetiden. Det har inte alltid varit lätt. Man har inte alltid riktigt förstått jourens roll, och det har gällt både inom den egna branschen och inom övrig sjukvård. Ute i glesbygden har det varit, och är fortfarande, ett problem att lösa hur man ska kunna ordna de nödvändiga tjänsterna. På många ställen har behovet av jourtjänster blivit synligt i och med de nya arrangemangen. Samtidigt har kunskapen om tand- och munsjukdomar ökat, liksom också kunskapen om hur viktig vården och servicen är.

Terveydenhuoltoa koskevaa päivystysvelvoitetta täsmennettiin vuoden 2015 alusta. Tuolloin asetuksella säädettiin mm. perusterveydenhuollon ja erikoissairaanhoidon yhteispäivystyksestä ja suun terveydenhuollon ympärivuorokautisen päivystyksen järjestelyistä kiinteänä osana muuta päivystystä. Velvoite koskee yhtä lailla kaikkia sairaanhoitopiirejä. Velvoite yöaikaisiin kiireellisen suun terveydenhuollon palveluihin on kuitenkin vain yliopistollisilla sairaanhoitopiireillä.
Suun terveydenhuollossa on jo parin–kolmen vuoden ajan rakennettu virka-ajan ulkopuolista päivystystä. Ajoittain työ on ottanut koville. Päivystyspalvelujen rooli ei ole aina ollut selvä alan sisällä eikä myöskään terveydenhuollon muissa tehtävissä toimiville. Pitkien etäisyyksien alueilla on ollut ja on edelleen ratkottavana, miten nämä välttämättömät palvelut turvataan. Monilla alueilla palvelujen tarve on uusien järjestelyjen myötä tullut näkyväksi. Samalla tietoisuus hammas- ja suu-sairauksista sekä niiden hoidon ja palvelujen merkityksestä on lisääntynyt.

Det kommer att ske förändringar i arbetslivet också för tandläkarna. Alla förändringar inom samhället och arbetsgivarorganisationerna och i verksamhetsmodellerna hänger samman, och de kommer att påverka också de enskilda tandläkarna.

Det finns ännu mycket att göra för att förbättra finländarnas munhälsa och hälsovanor, det är alldeles klart för alla som arbetar inom tandvården. En del av befolkningen vet att det är viktigt att hålla munnen frisk, och vet hur man gör det, men ännu finns det alldeles för många som tydligen blir förvånade när man berättar att blödande tandkött beror på en inflammation som leder till parodontit om den inte behandlas. När samhällets stöd minimeras kommer i stället vars och ens eget ansvar för munhälsan att betonas allt mera. Det mest kostnadseffektiva sättet att hålla munnen frisk är att behandla sjukdomar i ett tidigt skede eller att hindra att de uppstår.
Tandläkarförbundets stadgar säger, att vi ska främja vården av sjukdomar i mun och tänder i vårt land, och stödja hälsovårdsarbetet inom munregionen. Under de senaste åren har vi gjort mycket, t.ex. genom att bilda nätverk med patientorganisationerna och genom att stödja den grundläggande undervisningen om munhälsa i de finskspråkiga grundskolorna.

Tandläkarutbildningen i Finland fick sin början genom en förordning utfärdad av Alexander III år 1891. Som en följd av de nya utmaningar det medförde att ordna utbildningen föddes också den första finländska tandläkarorganisationen, när Matti Äyräpää och Wilhelm Olander sammankallade sina kolleger för att grunda Finska Tandläkarsällskapet.