Det kommer att ske förändringar i arbetslivet också för tandläkarna. Alla förändringar inom samhället och arbetsgivarorganisationerna och i verksamhetsmodellerna hänger samman, och de kommer att påverka också de enskilda tandläkarna.

Det finns ännu mycket att göra för att förbättra finländarnas munhälsa och hälsovanor, det är alldeles klart för alla som arbetar inom tandvården. En del av befolkningen vet att det är viktigt att hålla munnen frisk, och vet hur man gör det, men ännu finns det alldeles för många som tydligen blir förvånade när man berättar att blödande tandkött beror på en inflammation som leder till parodontit om den inte behandlas. När samhällets stöd minimeras kommer i stället vars och ens eget ansvar för munhälsan att betonas allt mera. Det mest kostnadseffektiva sättet att hålla munnen frisk är att behandla sjukdomar i ett tidigt skede eller att hindra att de uppstår.
Tandläkarförbundets stadgar säger, att vi ska främja vården av sjukdomar i mun och tänder i vårt land, och stödja hälsovårdsarbetet inom munregionen. Under de senaste åren har vi gjort mycket, t.ex. genom att bilda nätverk med patientorganisationerna och genom att stödja den grundläggande undervisningen om munhälsa i de finskspråkiga grundskolorna.

Tandläkarutbildningen i Finland fick sin början genom en förordning utfärdad av Alexander III år 1891. Som en följd av de nya utmaningar det medförde att ordna utbildningen föddes också den första finländska tandläkarorganisationen, när Matti Äyräpää och Wilhelm Olander sammankallade sina kolleger för att grunda Finska Tandläkarsällskapet.

Tandläkarförbundets verksamhetsplan görs inte upp för att den ska försvinna i arkivens glömska. Den är ett arbetsredskap som man inte skulle kunna fungera utan. Verksamhetsplanen baserar sig på förbundets strategi och vision för tiden fram till år 2020: hälso- och sjukvården fungerar inom vårt specialområde, befolkningens munhälsa har blivit bättre, och skillnaderna i hälsotillståndet har minskat. Förbundets åsikter har beaktats när man förnyat social- och hälsovården, medlemmarna upplever att förbundet är en stark intressebevakare och förbundet betraktas som en sakkunnig och pålitlig samarbetspartner. Det är en ambitiös vision, men det är så det ska vara.
Verksamhetsplanen för 2016 innehåller viktiga strategiska målsättningar. Många av dem har samband med sote-reformen (sote = allmänt använd förkortning av det finska uttrycket för social- och hälsovården, övers. anm.): man sätter värde på tandvården, och munnen har en stark position inom social- och hälsovårdens hela fält. Tandläkarna behärskar hälso- och sjukvårdens ständigt föränderliga verksamhetsomgivning och kan anpassa sig till förändringarna. Tandläkarna har en stark klinisk autonomi. Professionalismen, tandvården och vårdenheterna håller hög kvalitet. Medborgarnas livsstil stöder munhälsan, och hemvården är på en bra nivå.
STATSMINISTER SIPILÄS regering lyckades i november fatta beslut om huvuddragen i reformerna av regionstyret och social- och hälsovården. Utanför regeringsprogrammet bestämde regeringen sig också för att kombinera detta med en reform av social- och hälsovårdens finansiering och en större valfrihet för patienterna. Nu har man alltså bara tre år på sig att bereda och köra igång fyra väldigt omfattande reformer.
För tandvårdens del, och för alla som arbetar inom den, kan man alltså se fram emot en mängd förändringar. Hurdana de kommer att vara vet ingen ännu. Det är positivt att ansvaret för att ordna tjänsterna flyttas över från kommunerna till regionala aktörer, och att organisationsansvaret separeras från tjänsteproduktionen. En bra princip är också den ökade valfriheten, också om det kommer att behövas nya innovativa lösningar speciellt inom tandvården. Det bästa är att man ännu kan påverka förändringarna. För Tandläkarförbundets del innebär det en strategi som nu håller på att uppdateras när regeringens reformprogram har publicerats. Styrelsen och fullmäktige måste bland annat överväga hur man bäst kan utnyttja både den offentliga sektorns och den privata sektorns olika stora resurser för att säkra en mångsidig vårdproduktion. Och hur ska man förverkliga valfriheten inom tandvården, där det redan före de senaste minskningarna av sjukförsäkringsersättningarna har förekommit ganska lite offentlig finansiering? Hur ska man med de knappa resurser som finns och med ett ökande vårdbehov kunna prestera en god vård? Hur kommer tandvården att kopplas till vårdkedjorna i de nya stora organisationerna? Och, framför allt, hur kommer tandvårdstjänsterna att skrivas in i de offentliga servicelöftena?

Sosiaali- ja terveyspalvelujen uudistustyötä on tehty jo monta vuotta, mutta tänä keväänä tunnelma on tiivistynyt. Maan hallitus on tehnyt linjauksensa 18 maakunnasta, jotka toimivat palvelujen järjestäjinä. Tuottajina puolestaan voivat toimia maakunnalliset yhtiöt ja niiden rinnalla isot ja pienet yksityiset toimijat. Valtion ohjaus järjestelmästä lisääntyy oleellisesti – kunnilla ei tulevaisuudessa liene enää roolia terveyspalvelujen tuotannossa.
Maaliskuussa jätti alustavan mietintönsä potilaan valinnanvapautta selvittänyt professori Mats Brommelsin työryhmä. Se luonnosteli neljä vaihtoehtoa valinnanvapauden toteuttamiseksi. Työryhmän lopullinen ehdotus on tarkoitus julkistaa toukokuun lopussa.
Ennakkotietojen mukaan ehdotus perustuu malliin, jossa kansalainen voi valita haluamansa julkisen tai yksityisen sosiaali- ja terveyskeskuksen, jolla on kokonaisvastuu hänen hoidostaan. Asiakas listautuisi tälle perustason palveluntuottajalle, joka toimisi portinvartijana suhteessa muihin sosiaali- ja terveyspalveluihin. Palveluja tarjottaisiin integroituneena kokonaisuutena, mutta osin verkostomaisesti tuotettuna.
Jos edellä oleva on osin ennakointia, niin vielä enemmän arvailujen varassa on suun terveydenhuollon palvelujen liittyminen kokonaisuuteen. Nyt toimijoita on kolmenlaisia: terveyskeskukset, isot yritykset ja pienet yritykset mukaan lukien ammatinharjoittajat. Oleellista on, miten nämä voimavarat otetaan ja saadaan sote-uudistuksessa hallitusti käyttöön palvelujen tarpeen yhä kasvaessa. On myös selvää, että kilpailu näiden tuottajatahojen välillä lisääntyy.

Sain maaliskuussa kollegalta tekstiviestin. Hän kysyi, olinko nähnyt Ylä-Savon Sote Kuntayhtymän työpaikkailmoituksen, jossa haettiin suun terveydenhuollon esimiestä Iisalmen, Kiuruveden, Sonkajärven ja Vieremän muodostamaan kuntayhtymään. En ollut, koska ilmoitusta ei julkaistu Hammaslääkärilehdessä. Kiitos kollegalle aktiivisuudesta, joka poiki monenlaisia toimia sekä Iisalmessa että liiton toimistolla.
Ilmoitus oli julkaistu työvoimahallinnon sivuilla ylihoitajakategoriassa. Kelpoisuusvaatimuksena olivat vähintään ammattikorkeakoulututkinto ja 60 opintopisteen johtamisopinnot. Asiaa selviteltiin lukuisissa yhteydenotoissa Ylä-Savon Soten kuntayhtymän pääkallonpaikalle Iisalmeen. Ja todellakin! Kuntayhtymän johto oli päättänyt muuttaa ylihammaslääkärin tehtävän hammaslääkärien lähiesimieheksi ja etsiä uudeksi johtajaksi suuhygienistin. Sitä ennen suun terveydenhuollolle oli löydetty organisaatiokolonen kuntoutuksen ja muiden lääkinnällisten palvelujen seasta.
Terveysjohtajan kanssa sovimme tilanteen selvittelystä paikan päällä. Suuntasin siis Iisalmeen. Huhtikuun tilaisuudessa olivat läsnä kaikki hammaslääkärit, kuntoutuksen ja lääkinnällisten palvelujen ylihoitajapäällikkö, terveysjohtaja ja toimitusjohtaja.
Hammaslääkärien viesti johdolle oli yksituumainen. He kokivat, että suun terveydenhuolto on joutunut hallinnon hampaisiin, ei saa luottamusta ylemmältä johdolta ja toiminnasta on muotoutumassa yhä enenevässä määrin sanelupolitiikkaa. Hallinnollisia portaita on liikaa. Nyt esimiesporras lisääntyisi yhdellä. He halusivat jatkossakin hammaslääkärin johtamaan suun terveydenhuoltoa, koska vain hammaslääkäri voi ottaa vastuun yksikön toiminnan kokonaisuudesta.
Viesti ei mennyt alkuunkaan perille. Hammaslääkäreitä ei taaskaan kuultu. Ei, vaikka myös viranomaiset tukivat liiton ja paikallisten hammaslääkärien vaadetta. Uusi suuhygienistitaustainen esimies aloittaa lähiaikoina. Suuren hammaslääkärivajeen Ylä-Savossa tehtävä on haastava.